Jag slits mellan två ståndpunkter när det kommer till pretentiös popjournalistik.
Å ena sidan så älskar jag när en text faktiskt vågar ta musik (och då kanske speciellt popmusik) på allvar utan att behöva skylla på nånting. Men ibland blir den där pretentiösa biten bara jobbigt. Som här. Jag gillar Lokko. Men när han börjar yra såhär så tycker jag nånstans att det gått en bra bit från att vara sådär lagom poppretentiöst till att bara bli larvigt. Jag saknar för övrigt Feber.se som är den kanske bästa svenskspråkiga musikcommunityn jag nånsin sett. Och då kanske jag inte har sett så många. Men jag var ung och påverkbar. Dessutom kommer jag ihåg att jag vann en Cash-skiva i nån tävling och fick lite häftiga pins och klistermärke. Ack, den tid som flytt.
NP: Pain – Zombie Slam (Psalms of Extinction)
